Jag har aldrig varit speciellt ”barnkär”. Alltid liksom, känt att det där med skrik, blöjor, att passa upp små barn dygnet runt inte riktigt är min grej. Barn är ganska kladdiga tjugofyra sju, kladd -nej tack. Dessutom har jag tänkt: hur kan man ens vilja sätta fler människor på jorden som med 99% sannolikhet kommer att bli förtyckt. Förtryckt genom strävan efter pengar och makt. Förtyckt genom att inte gå med på de spelregler, normer som sätt av den härskande samhällsklassen. Där den enda anledningen till fortsatt existens är att skapa mervärdet genom lönearbete. Vill man verkligen sätta en ny människa till världen som vars mål är att skapa pengar till någon annan som spenderar sitt kapital på miljöförstöring, social dumpning, som leder till att kommande generation utplånas av den förra pga det ekonomiska systemets maximerade av tillväxt.
Men alla har alltid sagt att det är annorlunda när det gäller ens egna barn. Och varenda gång har jag tänkt för mig själv att, -nä, jag kommer inte tänka annorlunda. I sommars blev jag far för första gången till en underbar dotter. Dagen hon föddes var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.
Jag måste ändå säga att ”de andra” hade ganska rätt. Inte dock om mina tankar kring förtrycket. Utan kladdet, skrivandet och att passa upp på barn, det har blivit helt annorlunda. Man måste ta det, man måste vara där, finnas till för en annan. Det är en känsla som passar mig.
Och på samma liknande sätt önskar jag att vi vara mot varandra. Att finnas där för varandra, att känna att det jag gör för blir till förändring och förbättring för allas våra liv. Och det min granne, arbetskamrat, en vän i Kiruna gör blir även det till förbättringar för alla. Min optimism finns ändå där i mitt klarröda hjärta. Det kommer en dag då de ekonomiska kriserna, bristen på inflytande och demokrati, blir ”för mycket” för arbetarklassen. Den kommer att resa sig ur kapitalets förtryck. Frågan är inte om, utan när.
Dock ser jag pessimistiskt på vad som kommer innan vår klass får det medvetande om förtrycket och sätter sig emot staten och kapitalet. Med ökade klassklyftor, rasism, sexism, imperialism osv kommer kapitalet att med näbbar och klor, spela ut oss inom arbetarklassen mot varandra. Vilket håller på att hända.
Jag vet att vi kan skapa ett nytt system som bygger på människovärde, solidaritet och socialism. Om inte kommer min dotter växa upp i samhälle där hon blir bombarderad av skeva kroppsideal, retuscherade reklampinuppor, sexistiska internetannonser där idealet är att behaga mannen. Hon kommer garanterat få en lägre lön vid ett arbete än sina manliga kollegor. Endast pga sitt kön. Garanterat kommer hon bli kallad hora, slyna eller något annat som anspelar på kvinnan som ett sexuellt objekt. I skolan kommer hon att betygsättas efter normer. Är hon mera talför än sina killklasskamrater kommer hon bli den som ”pratar lite mycket”. ”För flickor ska ju sitta stilla”, medan pojkarna gärna får busa. För det är ju så!. -Öh, eller inte. Vi blir färgade av de normer som finns runt omkring oss, det kommer vi inte ifrån. Det gäller att vi vaknar upp och inser att vi kan förändra tillsammans.
Låter detta överdrivet? Se dig omkring, fundera på hur det ser ut i samhället. Vilka som ser till att dessa orättvisor upprätthålls. Vad som driver utvecklingen av samhället och vilka som tar del av det vi alla skapar?
Jag hoppas ni, liksom jag inser att denna skuta måste vändas. För allas vår skull. Ett jämlikt samhälle är ett bättre samhälle för alla.
/Erik Ohliv, Sölvesborg
Ung Vänster Blekinge 